jag hatar att det alltid kommer upp och att ni faktiskt inte märker hur jag reagerar.
jag hatar det men jag säger ingenting. bara för jag vet att ni har rätt.
inte nog med att jag misslyckas med det, allt annat ska vara lika jobbigt..
jag säger "jag vet" och låtsas som att det inte påverkar mig alls. När det egentligen är raka motsatsen.
du vet att det är jobbigt för mig, men ändå drar du upp det om och om igen.
ett leende för att klara mig igenom dagen försvinner så fort dörren stängs.